– För att förstå lobotomi måste man förstå den tid då den ägde rum.
– Du kan inte döma det förflutna med dagens ögon, säger den pensionerade neurokirurgen Ib Søgaard.
Text: Marie Nørgaard / Ekstra Bladet
Foto: Rasmus Flindt Pedersen / Ekstra Bladet
b Søgaard har medverkat vid en lång rad lobotomier i Danmark. Han försvarar fortfarande tekniken, även om han medger att användningen gick överstyr.
Søgaard har aldrig hållit i kniven under lobotomi, hans uppgift var att efter operationen kontrollera om den önskade effekten hade uppnåtts, bland annat genom att lysa in i patientens ögon.
– Du kan inte döma det förflutna med dagens ögon. Du måste se det i samtida sammanhang, säger han.
Mentalsjukhusen och anstalterna för sinnessvaga var fulla. Det fanns ingen behandling för patienterna.
Det handlade bara om förvaring under eländiga förhållanden. Olyckliga, plågade människor tillbringade ofta hela sina liv på de där avdelningarna. De vrålade, skrek och var oroliga. Kunde man lugna ner dem på något sätt så ville man göra det. Med lobotomin fick man en reell möjlighet.
– Problemet var att man bagatelliserade biverkningarna och underlät att upplysa om dem. Hade man bara gjort det…, säger Ib Søgaard och fortsätter.
– Om patienter och anhöriga hade fått korrekt information, då anser jag att man kunde ha försvarat det. Det är lätt att vara emot, när man ser tillbaka i dag.
Var det med flit som kirurger och psykiatriker förringande biverkningarna av lobotomi?
– Nej, de gjorde det av ren entusiasm, inte för att gömma någonting. Läkare har aldrig varit bra på att berätta om biverkningar. Vi trodde att patienterna då skulle välja bort behandlingen. Du måste komma ihåg att man uppriktigt trodde att behandlingen var till hjälp.
Famlade man i mörkret?
– Ja, ja, så var det.
Men du försvarar ändå lobotomi?
– Det gör jag, eftersom man inte hade tillgång till något annat på den tiden. De hade ingen psykofarmaka, så vad skulle man göra. Medicinerna som kom sedan revolutionerade hela det psykiatriska systemet, säger Ib Søgaard.
Den sista lobotomin på dansk mark utfördes så sent som 1983.
När man senare har undersökt hur de lobotomerade själva upplevde ingreppet är bilden inte helt entydig.
– Ett antal schizofrena patienter sa att de var nöjda. De hörde fortfarande röster, men de var inte längre rädda för dem. Anhöriga sa att före operationen hade de kunnat kommunicera med patienten – efteråt var det omöjligt. Och vad är då sanningen? Vem ska man ta mest hänsyn till, patienterna eller deras släktingar?
– Men det är naturligtvis fruktansvärt att kirurgiskt förändra en människas psyke för alltid. Det är fruktansvärt att vi gjorde det. Och ja, det gick överstyr. Det är en risk som alltid finns med psykiatriska behandlingsmetoder, säger Ib Søgaard.
Tre olika typer av lobotomering
Osthyvel
Metoden utvecklades av Egas Moniz, lobotomins uppfinnare. Patienterna bedövades, och två delar av skallbenet skars bort och man borrade sig in i frontalloberna. I början sprutade man in alkohol i hjärnan. Senare utvecklade Moniz ett särskilt instrument, en tio centimeter lång nål ur vars spets man kunde trycka ut en liten slinga som fungerade som en osthyvel och skar bort små skivor av frontalloben. Amerikanerna Walter Freeman och James Watts vidareutvecklade metoden så att det räckte med att ”bara” borra två små hål i patientens tinningar. Denna metod ansågs mera skonsam, eftersom patienterna inte behövde sövas.
Metoden utvecklades av Egas Moniz, lobotomins uppfinnare. Patienterna bedövades, och två delar av skallbenet skars bort och man borrade sig in i frontalloberna. I början sprutade man in alkohol i hjärnan. Senare utvecklade Moniz ett särskilt instrument, en tio centimeter lång nål ur vars spets man kunde trycka ut en liten slinga som fungerade som en osthyvel och skar bort små skivor av frontalloben. Amerikanerna Walter Freeman och James Watts vidareutvecklade metoden så att det räckte med att ”bara” borra två små hål i patientens tinningar. Denna metod ansågs mera skonsam, eftersom patienterna inte behövde sövas.
Ishacka
Samma amerikaner, Walter Freeman och James Watts, utvecklade denna makabra metod 1945. I stället för att borra hål i patienternas skalle använde de en ishacka ( i början var det faktiskt en vanlig ishacka, senare utvecklade de ett specialverktyg som bara liknade en ishacka) och gick in via patientens ögonhålor. De förde upp ishackan mot hjärnväggen och tog sig igenom den genom att banka med en hammare. När hackans spets var inne i hjärnan vickade de den fram och tillbaka, som en vindrutetorkare, och förstörde på så sätt förbindelsen mellan frontalloben och resten av hjärnan. Hela ingreppet kunde göras klart på sju minuter.
Bränning
Den stereotaktiska metoden är den modernaste varianten av lobotomering. Skallen spänns fast i ett stativ och via små hål i tinningarna för man in ett instrument. I stället för att vispa runt i hjärnsubstansen bränner man – med större precision – av nervbanorna.