”Läkarna gjorde min man till en grönsak”

När Martha besökte sin make efter operationen fick hon en chock.

– Han kände inte igen mig. Han kände inte igen barnen. Mannen jag älskade var borta. Det fanns ingenting kvar. Han var bara ett tomt skal utan känslor. En robot med döda ögon.

Text: Marie Nørgaard / Ekstra Bladet
Foto: Rasmus Flindt Pedersen / Ekstra Bladet

on hade precis ställt fram maten. Familjen med de två små barnen hade satt sig för att äta.

Då kom vrålet:

– Hon ska inte sitta vid samma bord som mig. Hon ska inte ha någon mat. Hon är inte min dotter, skrek Berne Strömblad över matbordet.

Martha stirrade på sin man. Hon kände inte igen honom, ilskan i hans ögon skar genom rummet.

Hon visste inte vad hon skulle ta sig till.

Berne hade försvunnit in i psykosen, det hade varit på gång länge men hon hade inte velat inse det. Inte förrän nu.

r 1958 arbetade Berne och hans fru på textilfabriken i Skene i Västra Götaland. Båda jobbade skift, den ena började redan klockan fem på morgonen och gick hem vid två, medan den andra jobbade till sent på kvällen. Så fick man göra för att få livspusslet att gå ihop på den tiden när barnomsorg inte stod till buds för alla.

På fritiden läste Berne till ingenjör. Studierna gick bra.

Men 1958 började han plötsligt – utan förvarning – att bete sig underligt.

– Det började med att han inte kunde sova på nätterna och han började inbilla sig konstiga saker. Han var mycket orolig, rädd för allt, kände sig bevakad. Han var övertygad om att jag var otrogen mot honom, berättar Martha Strömblad, 86.

edan gick det snabbt utför. Berne slutade gå till jobbet, eftersom han kände sig förföljd. För varje dag som gick blev han mer och mer underlig och aggressiv.

Martha övertalade Berne att gå till läkaren, som snabbt slog fast att han led av en psykos.

erne blev inlagd på psykiatriska sjukhuset i Vänersborg. Här skulle han få bästa möjliga vård och läkarna lovade att det bara var en tidsfråga innan familjen skulle få hem honom igen – och då skulle han vara så gott som ny.

Martha skakar på huvudet när hon tänker tillbaka. För hon skulle aldrig få sin man tillbaka – inte den man hon kände och hade blivit kär i första gången hon såg honom.

Martha Strömblad bor kvar i Skene, nästan granne med 61-årige sonen Peter och hans hustru. Hon står på balkongen och vinkar när vi kommer.

Hon ropar portkoden till oss, så hon slipper komma ner och öppna. Martha Strömblad har fyllt 86 och stöder sig på en rullator när hon går. Men annars är hon frisk och rörlig.

Martha har kokat kaffe och precis tagit en sockerkaka ur ugnen. Men själv har hon inte tid att fika, hon börjar genast berätta om det liv vi kommit för att höra om. Ett liv fyllt med svårigheter och kamp för överlevnad och rättvisa. Men också ett liv fyllt av glädje. Spåren åren har satt är bara fysiska, sinnet är klart och minnet är helt intakt.

– Jag har alltid något på gång. Jag har många vänner, jag har en stor familj som jag umgås mycket med och jag har massor med fritidsintressen, säger hon och pekar på de över 50 handgjorda porslinsdockorna i skåpet och broderierna som pryder hemmets väggar.

artha reser sig och hämtar en tjock mapp. Här har hon samlat minnena från makens liv, allt från foton tagna då han gjorde militärtjänst till patientjournaler och dödsattester.

– Det var viktigt för mig att samla ihop allt. Det här är inte bara Bernes liv, det är en del av den svenska historien som är dokumenterad, säger hon och börjar bläddra.

Många av sidorna utgörs av brevväxling mellan Martha och olika politiker. Hon har vägrat att tyst acceptera att hennes make togs från henne när han lades under kniven.

– Myndigheterna måste inse att de begick fruktansvärda och irreparabla misstag när de lobotomerade människor. Jag har kämpat för att få en ursäkt och för att få kompensation, säger hon.

artha Strömblad föddes i Tyskland 1930. Hennes föräldrar var dövstumma, men själv har hon normal hörsel. Hon var 20 år när familjen kom till Sverige efter att ha överlevt krigets fasor och nazisternas förföljelse av personer med funktionshinder.

Hon fick jobb i den svenska industrin som skrek efter arbetskraft. Samma år träffade hon Berne. De fick en dotter och gifte sig 1952.

Redan från början var Berne svartsjuk. Martha tänkte inte så mycket på det, kanske var hon även lite smickrad i nyförälskelsens rus.

1958 exploderade det. Berne blev intagen på sjukhus, där han fick elchocker och insulinbehandlingar. Han blev bättre och kom hem efter några månader.

– Jag var glad. Jag hade bakat kakor och bad en tyst bön om att allt skulle vara som förut. Men han var fortfarande mycket sjuk.

– Sedan slog han mig. Det fann jag mig inte i, det gick inte. Så han hamnade på sjukhuset igen. Och sedan kom han aldrig hem.

ardagen med två små barn var svårt för Martha Strömblad. Stressen över att inte ha tillräckligt med pengar för att försörja sina barn kom att ersättas med dåligt samvete över att lämna dem ensamma hemma när hon var på jobbet på fabriken i fyra timmar per dag.

När Berne hade varit inlagd på sjukhus i omkring sex månader började läkarnas påtryckningar. Martha måste förstå att maken behövde lobotomeras. Det skulle göra honom lugn och sällskaplig igen. Ville hon inte sin mans bästa, frågade de, nästan anklagande.

– Jag tyckte inte om det, men Berne själv sa ja, så vad skulle jag göra?

På hösten 1960 undertecknade Martha ett dokument där hon godkände att maken skulle lobotomeras.

– Och jag har varit så arg över det. Jag hade ingen aning om konsekvenserna, men läkarna visste ju. De gjorde allt för att jag skulle skriva på, men det var jag som fick städa upp efter att de hade förstört Bernes huvud.

en 23 november 1960 klöv en kirurg Bernes Stömblads hjärna och förstörde för alltid frontallobernas förbindelse med resten av hjärnan.

När Martha några veckor senare besökte honom på mentalsjukhuset fick hon en chock. Han var mer död än levande. Hon insåg genast att den gamle Berne var borta för alltid.

– Han kände inte igen mig. Han kände inte igen barnen. Mannen jag älskade var borta. Det fanns ingenting kvar. Han var bara ett tomt skal utan känslor. En robot med döda ögon.

Förstod Berne själv att han hade förändrats?

– Jag brukade fråga honom om han förstod vad som hade hänt. Då svarade han med ett leende: ”De tog en kniv och satte den i tinningen på mig”, säger Martha.

– Så visst förstod han, men det spelade ingen roll för honom. Så var det med de lobotomerade. De förstod, men de brydde sig inte. De var som en passiv publik, som om deras egna liv var en film som spelades upp framför deras ögon.

ernes beteende förändrades efter operationen. Han fick ett dystert och skrämmande skratt som utlöstes av de märkligaste orsaker. Han ville inte tvätta sig, inte bada, inte byta kläder. Han var nästan stolt när han åt som en gris och sölade ner sig själv. Han bajsade i byxorna utan att bry sig om det.

– Han var kleptoman också. Han stal allt han kunde komma över. Han plockade på sig stenar, cigarettfimpar och bananskal när han gick runt på gården vid sjukhuset. Han var storrökare och försökte röka allt han fick tag i – oavsett om det var matrester eller plastpåsar.

Berne kom aldrig hem igen. När psykiatriska sjukhuser i Vänersborg lades ner på 1980-talet hamnade i han i ett gruppboende med andra lobotomerade i Skene.

I åratal hälsade Martha på honom varje vecka. Men det var uppslitande att vara hos en människa hon inte längre kände.

1970 orkade inte Martha Strömblad längre.

– Jag valde att släppa min man. Till jular och födelsedagar skickade jag gåvor, men jag besökte honom sällan. Kärleken dog den dagen då läkaren förstörde hans hjärna.

– Jag var otrogen mot honom. Paradoxalt nog var det precis det han alltid hade anklagat mig för. Men jag gifte aldrig om mig. Jag trodde att det skulle lindra mina plågor och mitt samvete, men det gjorde det inte, säger Martha.

Hon förblev gift med Berne. Hon var hans hustru, och under en period också hans förmyndare, fram till hans död för tolv år sedan.

erne dog av en lunginfektion som orsakats av hans livslånga rökning.

Martha avslutade kapitlet, säger hon. Det tryckande, dåliga samvetet lättade.

Hon tycker att det är viktigt att kommande generationer får veta hur det gick till. Därför vill hon berätta.

Martha suckar, men pekar stolt på fotot av de två barnbarnsbarnen som pryder en vägg.

– Nu är jag så gammal att jag ser tillbaka på mitt liv. Jag måste erkänna att jag är stolt. Jag klarade det. Mina barn har det bra, jag har ett barnbarn och två barnbarnsbarn på 12 och 14 år. Det har gått bra.

Men livet hade blivit annorlunda och bättre om Berne inte hade blivit opererad?

– Självklart. Jag var 20 när jag kom till Sverige och träffade honom som jag valde att skaffa barn med och gifta mig med. Det var inte meningen att det skulle sluta så här. Jag kunde ha haft ett annat liv med mannen jag älskade.

– Jag  är övertygad om att han kunde ha levt ett bra liv med antipsykotiska läkemedel. Men de gav honom hade aldrig en chans. I stället fick jag ett liv med en utvecklingsstörd, världsfrånvänd grönsak, säger Martha Strömblad.