Lisbet hade dyslexi – blev lobotomerad

Hon kände ingen smärta, men hon kände hur läkarna rotade och bökade inne i hennes huvud.

Hon kunde inte röra sig, hon var fjättrad av ett stålstativ som var fastskruvat i kraniet. Egentligen skulle hon ha varit sövd, men narkosen hade inte fungerat. Hon låg klarvaken på operationsbordet.

Så gick det till när Lisbet Östman gick igenom operationen som hon aldrig hade sagt ja till.

Text: Marie Nørgaard / Ekstra Bladet
Foto: Rasmus Flindt Pedersen / Ekstra Bladet

irurgen grävde runt inne i hennes kranium med ett instrument som såg ut som en korsning mellan en skalpell och en osthyvel. Lisbets frontallob separerades från resten av hjärnan.

Läkarna hade kommit fram till att hon var så ”besvärlig” att det här var det enda sättet att få bukt med henne: Det vita snittet. Lobotomi. ”Det är den sista utvägen”, sa de.

När kirurgen såg att den unga kvinnan hade ögonen öppna gav han order om mer bedövning. Lisbet somnade igen. När hon vaknade upp – fortfarande med huvudet fastspänt i stativet – hade hon förändrats för alltid.

isbet Östman var 17 år när mamman tog med henne till läkaren. Lisbet visste inte varför hon var där, men hon hörde hur mamman sa att hon inte kunde kontrollera sin dotter. Att Lisbet var besvärlig. Trotsig. Oregerlig.

Läkaren tittade på Lisbets mor. Och på Lisbet. Sedan sa han någonting som skulle komma att bli ödesdigert för den unga kvinnan.

– Hon kanske är schizofren, sa doktorn, halv förklarande, halvt frågande.

I dag är Lisbet Östman 89 år gammal och en av de överlevande som kan berätta om den grymma verksamheten som senare har blivit känd som ett av den medicinska vetenskapens största misstag.

isbet Östman blev inlagd på en nervklinik, som det kallades på den tiden. Hon genomgick insulinchockbehandlingar och blev steriliserad. Schizofrena skulle inte sätta barn till världen.

Mycket senare skulle det visa sig att Lisbet Östman inte alls var schizofren, hon har bara dyslexi. Det var orsaken till att hon inte kunde hålla jämna steg med sin klasskamrater eller finna sin plats i tidens strikta skolsystem.

Efter en skilsmässa måste Lisbet Östmans mor börja jobba för att försörja sig och sin unga dotter. Arbetslösheten var stor på 1930-talet och de fick flytta runt i landet till de platser där mamman lyckades få anställning. Skolgången, som Lisbet redan tidigare hade fått kämpa mycket med, blev ännu svårare då hon aldrig fick möjlighet att rota sig någonstans.

dag bor Lisbet Östman på ett vårdhem i Härnösand. Väggarna i hennes lägenhet är prydda med bilder på kungafamiljen, på hennes föräldrar och på henne själv.

Hon får sällan besök. Personalen kommer in fyra eller fem gånger om dagen. De väcker henne, ger henne mat och medicin och lägger henne på kvällen. Hennes förmyndare kommer förbi och ger henne pengar och tar hand om räkningarna en gång i veckan, ibland mer sällan.

En sommardag då vädret växlar mellan sol och skyfall, knackar vi på. En röst ropar ”kom in”.

Den vithåriga kvinnan i fåtöljen ser chockad ut. Lisbet är säker på att hon har avbokat vårt besök. Hon säger att hon inte orkar berätta sitt livs historia, det är så många sår som rivs upp.

Men det tar inte mer än en minut innan hon ändå börjar berätta. Hon sitter i stolen där hon tillbringar alla sina vakna timmar – och ofta också sover. Hon vill gärna ställa sig upp, men ryggen och nacken gör för ont.

Hon talar långsamt och försöker hitta orden som ofta försvinner för henne. Hon tappar tråden och säger att hon har svårt att bedöma om det beror på ålderdomen eller på lobotomin.

ia långa, slingriga omvägar berättar Lisbet Östman om sitt liv. Hon omnämner alla personer med fullständigt namn och titel: Förmyndaren Karin Bergström, rektor Hans Blomquist, doktor Bengt Johansson och många fler.

Efter att Lisbet steriliserats vid 17 års ålder går det ungefär tio år. Hon är intagen på institution och i mitten av 1950-talet blir hon lobotomerad.

– Det kanske låter konstigt, men jag minns inte exakt hur gammal jag var. Omkring 30 år, kanske lite yngre. Det var däromkring. Jag tycker att det är svårt att skilja på åren, dels för att tiden inte riktigt spelar någon roll när man är inlagd på sjukhus, dels för att jag tidvis fick väldigt mycket mediciner.

Lisbet har – som många andra patienter – aldrig bett om att få se sin journal. ”Det skulle ju i alla fall inte ändra på någonting”, som hon nyktert konstaterar.

Därför kan det exakta datumet för det brutala ingreppet i hennes hjärna inte fastställas.

När hon låg på uppvaket efter lobotomin minns hon att kirurgen stod framför henne. Han sa att operationen hade lyckats och att allt skulle bli bättre.

Lisbet låg i sängen och tänkte: ”Var det dåligt innan? Vad hände? Varför är jag här?”

obotomin berövade patienterna både deras personlighet och deras minnen. Lisbet minns bara att hon var utåtriktad och glad före operationen. Det har hon inte varit sedan dess.

Är du arg på din mamma?

– Både och. Hon sa aldrig ifrån till läkarna. Jag önskar att hon hade gjort det. Hon litade på läkarna som på Gud själv.

Är du arg på läkarna?

– Jag vet inte vad jag ska säga … jag har inte levt i bitterhet, men ibland har jag varit lite arg.

Vet du hur lobotomin förändrade dig?

– Jag kommer inte ihåg så mycket. Jag försöker tänka. Jag vet att folk inte kände igen mig efteråt. Det värsta för mig är att mitt minne blev så dåligt. Men jag kan komma ihåg saker när jag tittar på bilder, säger hon.

Hon reser sig från stolen och går målmedvetet, med en rygg som är böjd i nästan 90 grader, in i sovrummet och hämtar ett fotoalbum.

Medan vi bläddrar och tittar på de bleknade sidorna förlorar Lisbets blick sig i fjärran. Minnena dyker upp, som pärlor på ett snöre.

Plötsligt utbrister hon:

– Jag minns då mamma och jag var på marknad i Östersund. Jag var bara en liten flicka. Solen sken och det var en man där som sålde ballonger. Mamma köpte en ballong till mig. En kanin. Jag älskade den där ballongen, som jag aldrig har älskat något, varken förr eller senare, säger Lisbet.

isbet Östman har varit ensamstående i hela sitt liv. Hon hade sin älskade mor, som hon levde med tills mamman dog.

Vännerna har inte varit många, men – som Lisbet säger – det är begränsat hur många vänner du kan få när du inte är en del av det normala samhället.

Hon har haft lite ströjobb som sömmerska, men hon har aldrig haft arbetskamrater. Och hon har aldrig varit gift.

– Nej, jag hade en ”vän” en gång. Men aldrig något mer än så.

är man lyssnar på strömmen av anekdoter från Lisbets liv slår det en hur annorlunda hon förmodligen skulle ha blivit behandlad i dag.

Nu skulle hon kanske bli placerad längst fram i klassrummet, kanske få en assistent vid sin sida, någon som skulle kunna hjälpa henne med dessa förbannade ord, kanske skulle hon få en adhd-diganos. Kommunen skulle  kanske utreda hennes mors föräldraskap.

Vad som än skulle hända är det saker som är fjärran från det psykiatriska systemet där Lisbet, av misstag, kom av vara fången i hela sitt vuxna liv.

Du har aldrig varit schizofren?

– Nej, det har jag inte. Diagnosen har tagits bort från min journal, säger hon.

I dag är Lisbets psykmediciner bortkastade sedan länge. Nu är medicinskåpet i stället fyllt med ”piller för gamla människor” – för blodomloppet och för den onda ryggen. Något mot Parkinson-ryckningarna, allergipiller och nässpray.

Har du haft ett bra liv?

– Det vet jag inte vad jag ska svara på. Jag vet inte … jag tycker att jag har haft mycket motgångar. Jag skulle nog ha önskat att det hade varit annorlunda.