Inspirerad av försök på apor började den portugisiske neurokirurgen skära sönder människors hjärnor.

Själv ansåg Egas Moniz att han hade utrotat de psykiska sjukdomarna.

1949 fick han Nobels medicinpris för sin upptäckt.

Av: Marie Nørgaard / Ekstra Bladet

V

ärldens ledande specialister inom neurologi var samlade till världskongress i London den 15 augusti 1935. Den andra dagen ägnades åt den senaste forskningen kring hjärnans frontallober.

I mitten av salen satt den ambitiöse och respekterade neurokirurgen Egas Moniz, 61. Snart skulle den portugisiska neurologen få se en presentation som skulle förändra hans liv för alltid, i alla fall om du får tro historieböckerna.

En psykolog presenterade resultaten från ett experiment som han hade utfört på två schimpanser, Becky och Lucy. Aporna hade fått lära sig att utföra uppgifter som gradvis blev svårare och svårare. Om de löste sina uppgifter blev de belönade med mat.

Becky och Lucy var mycket olika. Becky visade tydligt sin frustration när hon misslyckades med någonting. Lucy var mycket lugnare, hon tog nederlagen som en utmaning – och försökte igen.

F

orskarna opererade bort apornas frontallober  för att undersöka i vilken grad det påverkade deras förmåga att lösa problem. Det visade sig att aporna inte blev märkbart dummare, de löste uppgifterna nästan lika bra som tidigare. Men deras personligheter hade förändrats.

Becky var inte längre arg och aggressiv. Hon rullade inte runt i sin bur och grät, hon bet inte längre forskarna i armarna. Den lugna Lucy, å andra sidan, blev mycket mer arg och frustrerad.

Efter att applåderna från publiken hade tonat ut ställde Egas Moniz en fråga till psykologen på scenen, en fråga som fick alla att vända sig om och förundrat titta på honom: ”Kan du göra det här med människor?”

Ingen vet säkert vad som hände sedan. Det är en av de stora, obesvarade frågorna inom vetenskapshistorien, en fråga som Moniz fram till sin dödsdag konsekvent vägrade att svara på.

– Om det verkligen var historien om aporna som väckte idéen om lobotomi hos honom kan det tyckas både märkligt och oroande att Moniz inte tog någon notis om Lucys resultat. Hennes personlighet hade förändrats så att hon blev aggressiv och hysterisk. Moniz valde att helt selektivt fokusera på att Becky hade blivit lugnare. Så bedriver man inte vetenskap och forskning, säger den pensionerade neurokirurgen Ib Søgaard.

F

aktum är att det inte gick mer än tre månader efter att Moniz hörde föredraget om aporna innan han lät separera frontalloberna från resten av hjärnan hos en levande människa.

Moniz fingrar var förvärkta och  krokiga av artros, därför kunde han inte operera själv. I stället fick en yngre kollega utföra hans order i operationssalen.

Patienten, som kom från ett mentalsjukhus i Lissabon, var en 63-årig deprimerad kvinna. Tidigt på morgonen den 12 november 1935 blev hennes rakade hjässa desinficerad med alkohol. Hon placerades på operationsbordet, blev bedövad och fick adrenalin injicerat i blodkärlen för att minska blödningen under operation.

Egas Moniz satt på en stol och dirigerade den unge kirurgen Pedro Almeida Lima, som agerade som Moniz tysta, effektiva händer vid detta historiska ögonblick. Med en skalpell skar han två snitt, tre centimeter från skallens mittlinje, ett på varje sida av kvinnans huvud. Snitten blottlade skallbenet och i mitten av varje snitt borrades ett hål som gav Lima fri tillgång till de främre delarna av kvinnans hjärnhalvor.

Med en kanyl sprutade han alkohol rakt in i kvinnans hjärna, alkoholen fick nervfibrerna att torka och dö. Fyra sprut dödade de vita trådarna som förband frontalloberna med resten av hennes hjärna.

F

yra timmar efter operationen  var patienten vaken. Moniz ställde enkla frågor till henne: ”Hur många fingrar är det här?” sa han och höll upp handen.

Efter en kort tvekan stammade hon fram svaret: ”Fem”.

Det var svårt för kvinnan att komma ihåg hur gammal hon var och vad sjukhuset hette.

Men det fanns inga komplikationer – förutom att ”patienten klagar över huvudvärk”, konstaterade Moniz.

Under dagarna efter operationen plågades kvinnan av feber och grät mycket. Dessutom hade hon blivit apatisk. Ändå var Moniz övertygad om att hon mådde bättre än före operationen.

Efter ett par dagar skickades hon tillbaka till mentalsjukhuset. Medan Moniz fortsatte att experimentera med slumpmässigt utvalda patienter, observerade läkarna på mentalsjukhuset den 63-åriga kvinnan. Efter två månader var de glada över att kunna berätta för Moniz att hon verkade ha blivit  ”mindre orolig, rastlös och paranoid” – men hon var ”fortfarande deprimerad”.

I sina papper skrev Egas Moniz ett ord som han kom att använda många gånger i sina forskningsresultat, utan att någonsin ha några som helst bevis. Han skrev att hon hade blivit ”botad”.

M

oniz ville inte riskera att någon annan läkare skulle komma på samma idé, han ville själv få äran av att ha utrotat de psykiska sjukdomarna.

Redan under våren 1936 började han publicera resultaten av sin forskning, men mycket selektivt. Han fokuserade enbart på det positiva. I hans utvärderingar är ”förvärrad” inte ett alternativ, patienterna ”botas”, deras tillstånd beskrivs som ”förbättrat” eller så är det ”ingen förändring”.

Av de 20 patienter som Moniz lät lobotomera under det första halvåret beskrev han sju patienter som botade och sju som avsevärt förbättrade medan de sista sex hade ett oförändrat tillstånd. Det var imponerande siffror och den nya framgångsrika metoden blev känd och spridd över hela världen.

1949 fick Egas Moniz slutligen det ultimata erkännandet inom den medicinska professionen när han tog emot Nobelpriset.

– Han borde aldrig ha fått Nobelpriset för lobotomi. Det var ett stort misstag, säger Ib Søgaard.

Egas Moniz dog 81 år gammal – mitt i psykokirurgins storhetstid. Då lobotomerades människor över hela världen.

Innan han dog erkände Moniz att det fanns biverkningar av operationen som han inte hade förutsett. Men han hävdade in i det sista att lobotomering minskar patienternas lidande.

Den 63-åriga kvinnan som blev Moniz första patient tillbringade resten av sitt liv på mentalsjukhus.